>
Det är inte ofta man känner att man längtar till stunden när boken man läser ska vara slut, så att man slipper läsa mer.
Det har hänt mig en gång tidigare, och det var när jag läste Gör vad ni vill men döda henne inte. Efter en tredjedel av boken och en svimningsattack på pendeltåget kände jag att det var nog, och jag var t.o.m. tvungen att slänga boken eftersom jag var säker på att det vilade någon vidrig förbannelse över den.
Marilyn Mansons Den långa vägen ut ur helvetet är inte i närheten lika hemsk, men det är ingen vacker läsning. I en hel vecka har jag plågats av smutsigheter, köttstycken och hemska levnadsöden. Jag kan omöjligt säga att boken är bra, men något gör att jag inte kan sluta läsa.
Vissa kapitel kunde jag bara ögna igenom, eftersom jag lider av blodskräck och har väldigt svårt för ingående beskrivningar av sår, blod och död…
En del hävdar att Mansons liv är ihopdiktat och att allt i boken är påhittat, och efter att ha läst den kan jag verkligen inte hoppas på annat. Är det inte det kan jag plötsligt förstå varför herr Manson minst sagt är lite ”udda”.
Fiktion eller inte, Neil Strauss lyckas hur som helst skriva en bok som jag i ärlighetens namn inte vet om jag vill rekommendera någon att läsa. Den har bara lämnat en obehagskänsla i min kropp och jag är glad att den äntligen är slut.
Om jag ska se honom när han kommer till Globen i november?
Tack, men nej tack.
↧
>Boken som aldrig ville ta slut…
↧